Även om ishockey är en mycket populär sport i Sverige finns det mycket som de flesta hockeyfans inte känner till. Här är några exempel på okända fakta från ishockeyns tidiga år.

Rovern

Från början spelades ishockey med fjorton spelare på plan: varje lag hade en målvakt, två backar, tre forwards och en rover. Rovern hade ingen fast position, utan hade till uppgift att förflytta sig över hela planen, och ”rycka in” där han behövdes mest. Rovern avskaffades 1910 av kanadensiska NHA, föregångaren till våra dagars NHL. NHA omfattade till en början endast lag i östra Kanada. I västra Kanada och på den amerikanska västkusten fanns ligorna Pacific Coast Hockey Association och Western Canada Hockey League.

Lag från alla dessa ligor kunde delta i Stanley Cup, och för att kompromissa spelades vissa matcher med rover, andra utan. Första gången ishockey förekom i ett olympiskt sammanhang, vid sommar-OS (!) i Antwerpen 1920, hade varje lag sju man på plan. Det var dock den enda gången som detta skedde i ett olympiskt sammanhang (och enda gången som ishockey förekom vid en sommarolympiad). 1923 avskaffade även PCHA och WCHL rovern, som ansågs göra spelet långsammare.

Kanadas landslag 1920

Vid sommar-OS i Antwerpen 1920 vann, som så ofta i ishockey-sammanhang, Kanada. Till skillnad från många av de andra nationer som deltog, bl.a. USA som tog silvret och Tjeckoslovakien som fick bronsmedaljen, skickade Kanada inget regelrätt landslag. Istället fick laget Winnipeg Falcons, som hade vunnit det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup samma år, representera landet. Laget bestod nästan bara av ättlingar till isländska immigranter, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att det fanns en stor grupp islänningar i provinsen Manitoba, och att klubben bildades genom en sammanslagning av klubbarna Icelandic Athletic Club och Viking Hockey Club.

Bergvall-systemet

Finalmatchen i ishockeyn vid sommar-OS 1920 spelades mellan Kanada och Sverige. Att Sverige inte fick guldmedaljen kan skyllas på den svenske vattenpolospelaren Erik Bergvall, som utvecklade Bergvall-systemet enligt vilket medaljörerna utsågs. Det innebar i korthet att det krävdes en vinst i en finalmatch för att få en medalj, och att man hade finalmatcher för silver och brons också.

Einar ”Knatten” Lundell

En av spelarna, Einar ”Knatten” Lundell, spelade även i det svenska bandylandslaget, och arbetade på 1930-talet med att rekrytera bandyspelare till ishockeyn. Att spela ishockey kallades vid denna tid för att ”pucka hockey”. Lundell blev en av de första stora grabbarna.